Allt inom mig är totat kaos Oo jag vill en massa men ändå inte...

Det känns som att jag bara måste få komma härifrån, få andas...

Har liksom lust att bara dra, lämna allt och slippa allt ansvar, få vara fri

   Eller efter det här året åka till usa och resa från kust till kust eller nått... bara komma härifrån... Man känner sig kvävd här, ingen som vill något, ingen som vågar något. Jag vet att jag är precis lika motsträvig mot jonas idéer som de är mot mina. Men jag lämnar i vart fall inte polare och familj i sticket >.<

Maaaaaaaaa allt är ett enda virrvarr... tankar, viljor, löften, framtid... och så det som bestämmer allt förstås... pengarna :( en ständig bristvara hos mig...

Mig har hittat en konsär i sthlm som ja gärna skulle vilja gå på, men då har jag nog inte råd att åka till jonas i jul (som om han skulle bry sig) och definitivt inte att följa med honom till italien (- ||- ). Det är lite jobbigt det här, dessutom så tycker morsan att ja ska åka till grebbesta, strömsta eller uddevalla... liksom lol _ _ vad finns det att göra där liksom?

Jag behöver få komma bort härifrån, mig blir kvävd av allt negativt i denna lilla hålan >.<

Bli fri, ansvarslös, ha kul för en gångs skull. Det är ju bara det, jag vet inte vad man ska beteckna som kul Oo det är ju ungänget som gör det hela kul. och de kommer definitivt inte att följa med _ _

Mig kan nog inte nog poängtera hur mycket jag hatar mitt liv, har alltid gjort och kommer alltid att göra -.-

Over and out

Känns som att jag bara gnäller över jonas hela tiden, men det blir ju lätt så... Nu så vill han åka till italien över jul och sedan runt i europa under sommaren Oo detta går inte längre...

   Jag vet att ingen av oss vill göra slut men detta går ju inte. Ska han åka världen runt och roa sig medan jag sitter fast här och möglar? Jag ser inte någon mening med att plugga längre heller... Enda meningen med att plugga var ju för att han ville det, för att päronen ville det... jag ville göra alla stolta men nu som ingen bryr sig längre så finns det ju ingen mening med det heller... liksom, planen var ju från början att jag skulle råplugga och komma in på univresitet, vi skulle bo ihop och alla små rosa skimrande drömmar som alla patetiska ungdomar har... men det sket sig ju _ _ han bor långt bort, bryr sig inte och är ännu mer ego än innan.

   Jag var faktiskt naiv nog att tro att jag skulle kunna ändra honom från att vara så ego och dominant till att bli lite mer ödmjuk men icke...

   Det är något myckso med jonas, jag hatar honom och vill bara slå ihjäl honom, iaf grov misshandel, men samtidigt så älskar jag honom för mycket för att orka säga ifrån...

   Jag vill inte göra slut dels för att det är ju något som man kan säga/skryta med sen när man bli äldre att man hittade varandra direkt och har varit ihop sen ungdommen, det låter ju så fint. och dels så är det för att vart fan ska ja hitta någon ny som möjligen skulle vilja ha en liten tjockis som mig? Oo jag vill inte bli en depprimerad singel på 35 som dricker lådvin på helgerna och är helt ensam, typ bridget jones ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Bridget_Jones_dagbok)... vill inte...

Blä.. allt är så komplicerat... det var enklare när han bodde här i sverige, då var jag inte svartsjuk, han ringde varje kväll och sa god natt osv. visst vi bråkade som katt och hund men ändå... och man kan ju ändå säga att man har kännt att det började att dra lite i sömmarna redan i våras Oo

   Vet inte vad ja ska göra... Bara grinar och ser ingen menig med nått längre... det är precis som att han vore död... fast det vore kanske det bästa ändå, då hade man ju kunnat lägga det bakom sig... men, vad hindrar mig från att göra det nu också? jag vet inte hur många gånger jag har skällt ut honom, så gott som gjort slut och skällt lite till... men det hjälper inte, ut skällningarna är bara en undanflykt från det som vi båda fruktar att vi måste göra, gå skilda vägar. Jag vet inte heller hur många gånger jag har föreslagit det eller för den delen skrivit det här...

Allt känns helt upp och ner... jag som precis hade fått en liten ljusglimt i vardagen och lyckats se lite positivt på livet, så kommer han med nästa bomb, när ska detta sluta? oQ

Visst han reser och har kul, jag vill inte hindra honom och ska inte göra det heller. Men det känns ju ändå ensamt...

   Jag sa det där med att jag tänkte skaffa en skype tele, det tyckte han inte om. Nu märks det verkligen att han bara tycker att jag är efterhängsen och irriterande. Han vill inte ha med mig att göra förens han kommer hem och tror att allt kommer att bli som förut igen _ _

Planen blir väll lite så att till jul så åker han hem till sthlm, sen till italien, england och pluggar klart, åker hem till sthlm igen för att träffa sina polare osv. sen reser han runt i europa med sina nya kompisar och efter det så bär det antagligen av till usa i ett år. 

   Var kommer jag in i bilden? Oo

   Jag har ju redan slösat ett och ett halvt år på honom... ska jag slösa ytterligare två år på att vänta tills det passar herrn att mogna lite och komma hem eller ska man dra och se i vilket nästa helvete men hamnar i? För det är ju så, tar man sig väl upp ur en grop så faller man snart ner i en annan  _ _

Fan för livet, hatar det... hade jag inte varit så jävla feg hade jag sluppit detta nu >.< Hatar mig själv, jag bara förstör andras liv... jag har pajjat jonas liv, polarnas, familjens... allas...

   Varför kan jag inte bara få slippa den här skiten? är så jävla trött på att alltid vara så jävla deprimerad >.< ser alltid allt i svart, allt är botten.. pest och pina.. inget är roligt... bara natt svart

varför kan inte jag få ha ett glatt liv? ett positivt liv? varför kan inte jag få lyckas med något för en enda gångs skull Oo? när ska jag betyda något för någon? när ska jag bli oersättlig? när?

Orkar inte mer, även om det bara är att bita ihop och lida sig egenom det så orkar man egentligen inte, man vill inte... ser ingen nytta med det hela...

När ska någon förstå mig? oQ