hatar att duscha i badkar _ _ jag är alltid lika rädd för att ramla och vrida axeln ur led, slå ut tänder eller knäcka ryggraden...

   vår lägenhet ska bli till en bostadsrätt och då har vi planerat att göra om badrummet, jag vill ha en duschkabin men jonas vill ha ett bubbelbadkar O.O!!!!!?

han älskar badkaret vi har nu (fast att det inte har någon propp) han fattar inte varför jag inte gillar badkaret, men det är ju för att jag inte vill slå ihjäl mig O.o är det så såvrt att förstå?

   antagligen för honom eftersom han SITTER ner när han duschar.. fattar det inte, vilken normal 24 åring sitter ner när de duschar? då förstår man ju att han vill ha et bubelbadkar, men var ska ja ta en snabb dusch då? att tapa upp badkaret, och sen bada och att tappa ur det är ju en hel procedur som jag inte orkar med.sen så ska det ju vara tre till som ska använda det och det kommer ju att bli as äckligt O.o eftersom ingen kommer att rengöra efter sig >> jag anser att det är helt onödigt att släpa in det i en lägenhet.. hna kan ha det i ett hus,  och den kommer aldrig att bli använd vad han än tror. eftersom det är alldeles för dyrt för en person med normallön (som jag kommer att ha) för at kunna ta frekventa bad istället för en dusch minst tre ggr i veckan O.o

   men det är just för att han sitter ner, och det är inte bara i duschen som han siter ner, det är överallt O.o var man än är så letar han alltid rätt på en sitplatts, det känns som att vara ute med en pensionär. men han är ju plattfotad så det har ju också med saken att göra, det krävs mer av hans ben än våra normala fötter för att klara av att stå en längre tid.

    vet inte varför jag klagar så mycket på honom, han är ju snäll och det här är ju bara hur han är. passar det inte så kan man ju gå liksom O.o

   visst vi bråkar ju och så, men det är ju så som det är.. jag jämför ju bara med hur det är i romantiska filmer och hur mina föräldrar har varit. jag kan inte minnas att mina föräldrar har bråkat någonsin, förutom nu på senare dar (griniga gubber är inte att leka med) men det kan ju ha att göra med att de känner varandra så väl också... när jag väl blev gammal nog för att komma ihåg om de bråkar eller inte så hade de ju känt varandra i typ 10 år, och bott ihop en bra tid också.. då lär man ju känna den andre ganska så väl ... det som jag och jonas är i just nu är ju at vi försöker omforma vår egna uppfattning om hur vi ser på världen och att vi försöker forma den andra till det som vi ser som normalt. snart kommer vi nog till en acceptans nivå där man helt enkelt får inse att den andre är såhär och att man får lära sig att leva med det.

   det som är så konstigt med oss två är ju att vi inte kan säga vad det är som drar oss till den andre O.o vi vet inte varför vi tycker om varandra, inte en aning... på film är det ju typ ögon, hjältemob osv. men vi har inte en aning O.o det har ju gått relativt bra hittils så det kanske är en bra sak O.o who know...

han är på ett visst sätt... och det ska vi snart ta ur honom ;)