Jupp, så har man då överlevt ännu en fredagen den 13e utan att någon olycka har drabbat mig.... men det är ju trotts allt roligt med lite skrock^^

har hafft engelska och sen så var man på cafét till 7 _ _ så man var ju sådär lagom pigg när man kom hem, inte hade man ätit heller... man får äta det är inte det, men jag var helt enkelt inte hungrig Oo vilket skrämmer mig... jag brukar alltid vara hungrig, och dessutom så tänker ja allt mer på vad saker innehåller och vad som får mig att gå ner i vikt... men en och annan gottebit slinker ner förståss, men efteråt så mår man ju skit psykiskt och vill helst göra det ogjort men det går ju inte. jag är inte en sån som kan skada mig själv och därigenom så kan jag inte utveckal bulimi eller skära mig i armarna eller något annat korkat. ne, utan det är anorexian som spökar, jag vet att jag inte har det eftersom jag äter och anser att man måste äta minst 3ggr om dan. (eftersom jag är kock så är mat viktigt för mig) men det är just det att jag tänker på det som skrämmer mig... det har jag aldrig gjort förut, inte heller brytt mig iaf inte på de två senaste åren på vad folk ska tycka om min kläd stil och om de tycker att jag är tjock. nu är det helt plöttsligt jätteviktigt och jag vill bli smal. det har jag alltid velat, men inte tänkt på vad saker innehåller eller mått dåligt utav att ta ett glas dricka eller en chokladbit i veckan... nu så... liksom man äter det eller dricker det för att man vet att det smakar så underbart gott... och eftersom man vet att man inte borde så smakar det ju förståss ännu bättre.. men det är sen... då börjar man att peta på sig själv och känna hur fet man är, jag har alltid varit överviktig och tror inte att jag någonsin kommer att komma ner i dryga 60- 65 som jag borde väga enligt BMI... det är helt omöjligt, jag var ju i en deppression för nåra år sen och då gick ja ner till 65 men sen så gick man rakt upp igen och nu ligger man ju kvar där... visst amn går ner något kilo och är överlycklig, men det räcker ju med att titta på något som är gott så går man upp två igen... det känns liksom som en evig kamp som man ändå inte kan vinna, man tar ett steg fram och två steg bak oO

   vet inte om man kommer att orka att tänka på allt resten av livet, det är ju nästan som att amn har blivit allergiker och det räcker för min del att alltid kolla upp vad jonas tål och inte tål << det rä ju nog så jobbigt att alltid tänka på det, visst det är ju klart att man glömmer, men det gör ju han också ibland... men så länge det inte är större mängder eller hel ägg så överlever han ^^

ne nu mig sova... mig trött...  mig har tänkt för mycket... hade varit kul att få prata med jonas idag men fredagar är hans "lediga dagar" om man säger så... sen så ska han vara på läger så jag lär inte höra av honom förens på mån... känns lite depprimerande faktsikt, speciellt eftersom det är då som anmälningarna öppnar till universitet och jag vill så gärna diskutera detta med honom om vad jag ska välja, jag vet redan vad han kommer att svara (ta det som verkar roligast och som du intreserar dig för), men det känns iaf bättre^^