you're my honeybunc, sugarplump pumpiumpiumkin you're my sweetie pie,

you're my cupcake gum drop spnicklumpnicklumsnore you're the aple of my eye. and i love you so, and i want you to know that i always be right here, and i love to sing these songs to you because you are so dear ^^

älska den sången mig har jag som ringsignal på mobilen som bara jonas ringer på:P får en alltid på bra humör^^ sen så blir det ju inte sämre på grund av att det är en liten flicka som sjunger den^^

http://www.youtube.com/watch?v=12Z6pWhM6TA

mig kan hela utantill :P stolt ^^

Hm... tja... vet inte om jag har skrivit det men mig har fixat biljetter till england, jonas verkade inte allt för glad över den nyheten, han tyckte att nästan 2 veckor är alldeles för lång tid och att jag borde ha frågat honom först och bla bla bla... inte alls kul.. liksom här lägger man ut 2600 på en resa och ska möta sin största skräck; att resa utan någon annan och inte veta vart man ska. jag vill ha kontroll och ha någon vid min sida som håller mig lugn, nu så kommer jag inte att ha det :S får ont i magen bara man tänker på det, och morsan gör ju inte saken bättre precis >> "hur ska du klara dig nu när mamma inte är med?"... blä.. mig behöver stödet från jonas för att fixa detta.. vet jag att han inte vill ha mig där så åker jag inte, fast att jag vet att hans kompisar liisa
(ja det ska vara två i;n hon är ifrån finland) och cammy vill ha mig dit så kanske man åker för deras skull... det är ju mycket pengar trotts allt, jag kan ju sova hos cammy isf xD

   Ne men det kändes inte alls bra att inte få något glatt besked över att ja kommer dit... förstår mig inte på jonas, förstår mig inte på mig själv... i ena stunden så vill jag ha all uppmärksamhet och vill för en gångs skull stå i centrum, men sen så får man skuldkänslor och känner sig ego för att man vill det. det känns som att jag alltid vill det... och så är en inombords dialog igång med för och emot min egoism... blä... jag fattar varför jonas inte vill vara med mig, den här hösten är något bland det värsta som har hänt, känslomässigt... blä men jag vill inte bli av med honom :/ eller? nää mig glad med honom eller?

ah.. hatar att tänka så här mycket... jag tänker för mycket och jonas tänker inte alls... det finns ingen balans alls

Mig vill bara bli älskad för den ja är, kramad och få känna mig sådär speciell och trygg igen :/ kommer nog inte att få det på ett tag... hans blick var kall som is under hela jul och nyår... ville inte vara med mig... och när jag frågade om när han kommer att säga att han älskar mig så sa han något datum om dryga 200 år... mig saknar det som vi hade, den där stormande förälskelsen som gjorde att man trodde att man kunde erövra världen, man hade hopp, drömmar, man var oövervinnerlig och självförtroendet fick sig ett rejält uppsving "tänk att någon kunde välja en så ful och äcklig människa som mig" nu känns det mera som att man inte är värd att älska längre, man behandlar inte de som man tycker om så som jag har gjort under hösten... det var ju rent vidrig... visst jag är fortfarande lika svartsjuk men nu har jag fått en riktig varning att om jag inte passar min tunga så kan jag förlora det mest värdefulla i mitt liv :/ mig göra vad som helst för honom, mig till och med bekämpar mina värsta fiender varje dag... godis, folk och så nu att resa... ibland får man de där ego tänket igen " jag bara ger och ger, men vad får jag tillbaka" men då påminner jag mig alltid om att jag är inte värd att få något tillbaka, så elak som jag är :/mitt liv är nästintill förstört, och det är mitt fel. jag brukar pajja saker men inte så här illa, det brukar ju liksom lösa sig efter hand men detta kommer att bli jobbigt.. hur ska ja kunna övertyga honom att jag ångrar alla de hårda orden? det har jag alltid gjort efter det att jag har sagt dem, men man kan inte göra något ogjort.

   Jag har bara (och är) varit så frustrerad på att han aldrig fattar, och jag vet inte hur ja ska få honom att förstå... jag känner mig ensam, jag är svag, jag är värdelös och jag behöver honom för att känna mig värd att ens få leva.

visst i skolan är jag alltid den pratigaste och den spralligaste, ingen tror väll där att jag har världens sämsta självförtroende, de har de aldrig trott... men jag har aldrig känt mig värd att leva förens ja träffade jonas, liksom.. jag betydde äntligen något för någon, äntligen så var det någon (utomstående) som skulle bry sig om jag dog. den känslan, att veta att någon bryr sig om en.. obeskrivligt härlig, och jag vill tillbaka dit. jag vet att jag alltid går honom på nerverna med att aldrig tro på mig själv hur mycket han än tjatar om det... men det är ju kvantitet som gör kvalitet, de stunder som ja känner mig som svagast så tar ja bara fram orden från honom och så orkar jag en stund till.

men vad ska ja göra om han drar? och hur ska ja kunna leva med vetskapen att det var jag som stötte bort honom i mina försök att hålla kvar honom Oo?

vad ska ja ta mig till? världen är upp och ner med flera loopar.... mitt liv är som en berg och dal- bana och jag vill stiga av... för att rädda jonas, han ska inte behöva stå ut med mig mer än vad som krävs :/

   det kanske är förmycket begärt att få prata 4ggr i veckan? Oo

   Eller är det för att ajg pratar för mycket, han har antagligen inte tid.. för många fester och pubbar att gå till... ah... se nu är vi där igen, smutskastningen.. jag vet att han går på många fester, jag vet att han har kul. medan jag sitter här och dör av tristess... men ska ja då ta ifrån honom hans glädje bara för att få känna mig bättre själv? han berättar ju inte ens saker för mig längre bara för att han vet att jag kommer att explodera :och det är inte bra.. bara ego...

   Men liisa och cammy tycker att han bara använder mig som dörrmatta Oo mig tycker att det låter konstigt men men... 

   Jag pratade lite med cammy om jonas och hon berättade om när jonas  trodde att jag hade gjort slut med honom. (jag hann dock aldrig fråga om han var ledsen, vilket jag fortfarande inte tror att han var) iaf, så sa jag att jag tål mycket men inte att han säger att han inte saknar mig, då svarade hon med att jag inte ska tåla något alls Oo det hade inte hon gjort iaf. men liksom... att jag hämtar saker eller nått det är ju inget Oo liksom, det hela bygger ju på tjänster och gentjänster så jag ser inte det som något konstigt, jag är ju så van vid det ändå oO 

   det enda jag begär i gengälld är att bli älskad och uppmärksammad, liksom att han visar att jag faktiskt betyder något, att jag är värd något. är det för mycket begärt? ö.Ö? mig vill bli älskad igen... känns mig viktig... jonas, kom tillbaka.. min gammla jonas, han som gillade mig ;( 

bajs... blä... mig vill bli älskad, mig vill känna mig speciell igen... mig vill få tillbaka mitt självförtroende... mig vill ha tillbaka min jonas ;(