Bråkade med pojken min igår (igen)känns som att vi bara bråkar om små saker och det är alltid jag som börjar bråken genom att vra tjinkig och grinig. Det spelar ingen roll hur mycket man än säger förlåt efteråt, när man är arg så är man ju bara ute efter att såra och då säger man ju saker som man inte menar.

   Jag vet att "men då får du ju bli lite snällare och tänka ur en annan synvinkel bara" är en lösning man har försökt sig på för många gånger, det funkar ju bara inte i prktiken... är man väl arg så tar det en stund innan hjärnan och samvetet hinner med, och då kan det redan vara försent... jag är orolig varje gång att han ska lämna mig, men jag kan heller inte fatta varför jag är så förbannad hela tiden. Oo Det finns ju inget att vara grinig på eftersom han är hemma nu och alla kontakt man kan ha är över telefon oO? Men det är väl andra aspekter här hemma och runt om som man låter gå ut över honom bara för att man vet att man kan...

   Det är mycket man inte förstår men ofast är det nog för att man känner sig fångad eller nått sånt, det är ju känt att tonåringar som känner sig fast "slår bakut" så att säga, och blir arga för en vanlig fråga som "vad har du gjort idag?" det är lite konsigt egentligen men men... iaf, det löste sig och varken han eller jag är särskilt långsynta, så sover man på saken så har det gått över och allt är frid oxh fröjd igen^^

   Fast fick ett raseriutbrott i morse ändå... denna familjen verkar ha glömmt hur man stänger dörrar O.o Min dörr är alltid stängd, vill de något så knackar de och så... men när de går igen så lämnar de dörren öppen, varför? det finns ju en anledning till varför jag har den stängd >.< ibland undrar man om man inte har kommit hit via ailliens och bara årkat hamna i denna familjen, jag liknar morsan i det mesta (och mer lär det väll bli) men det känns ändå inte som att man hör ihop som vissa familjer ser ut att göra... tror nog att alla tonåringar känner så här xD

Aja mitt liv, mina preoblem... ha det bra^^