fan va ja hatar jonas >.< han säger att han vill att jag ska vara med och spela, men han släpper inte ifrån sig spelkonsollen. han vill att jag ska få en egen vilja men jag får inte se på tv för den ska han spela på.

   han vill att jag ska vara med och göra saker, men jag har aldrig råd efterom alla pengar går åt till honom och till mat...

    han vill att jag ska vara med hans polare och han loooovar att ringa men fan heller, han ringer inte oc h när jag ringer så ska ded göra något annat kul..

varför får jag aldrig ha kul för? trodde att det skulle bli kul när mina kusiner kom över påsk, men då kom jonas lillebrorsa och skulle vara med hela tiden så han förstörde det också, nu ska han alltid spela med jonas så jag är fast vid en dator med inget att göra.....

fan va mitt liv suger... jag går på världens sämsta skola (su) får en lågavlönad skit utbildning och tvingas stå ut med jonas i minst tre år till eftersom det är ren lögn att få något eget i sthlm, och jag måste gå klart i och med att det inte finns några jobb _ _

men det jobbigaste med allt tror jag är att jag inte känner en enda själ här, eller jo känner gör ja väll men man har ingen att varken prata eller umgås med mer än jonas så det är väll rätt så förstålig att jag hatar honom. är man med någon för länge så börjar man att hata dem

jag är inte ens säker på att ja gillar jonas längre, tror att jag är mer rädd för att vara själv än att må bra...  hatar allt, mitt liv är pest... varför får aldrig jag vara glad? ha lite tur med något? varför får inte jag vara lat?

det är lördag kväll... jag hade gjort mig snygg, varit nevös som man alltid är eftersom man aldrig har något att ta på sig och jonas skulle ringa när han var klar på paintballen för att säga när ja skulle komma in... halv sex hade han fortfarande inte ringt (paintballen skulle vara slut halv tre) så jag ringde, och då skulle han och hans polare ut på restaurang och bio.. han hade inte haft en tanke på mig alls.... jag som tog mina sista sparpengar och skrapade ihop för att han skulle få gå på paintballen med sina polare.. nu så ska han gå ut och ha kul... medan jag sitter här med skolböcker som enda sällskap, de är det enda sällskapet som jag har hafft under det här året och jag hatar det..... hatar att aldrig kunna unna sig något, hatar att aldrig kunna ha kul.. hatar att alltid vara fast mellan att laga mat, planera mat, handla mat, städa, tvätta, diska, hålla koll på mitt och hans scheman, plugga, få jonas att plugga... försöka få de andra i lägenheten att lyfta ett finger för att göra det liiiiiite snyggt

och vad får jag tillbaka? nada.... "du är dum i huvvet" "fan va dum du där" "du är värdelös"   är det verkligen såhär att dels bli vuxen och att ha tre tonnårspojkar?

orkar inte.... jag vill också bara luta mig tillbaka och få allt serverat.... mig vill också kunna lita på att andra gör allt för mig...

jag vill också ha kul, varför är det så svårt att förstå?

jag är bara 19 men känner mig som en tjatig 50 åring påväg mot en stor deppressoin, jag och jonas bråkar nästan varje dag det är jobbigt.... ibland så önskar jag att jag bodde själv, få ha det som jag vill....

    tänk om jag aldrig hade träffat jonas, då hade jag inte varit så resvan och inte lika "modig" men hag hade kanske mått bättre? tänk om jag hade varit smal och snygg, sett bra ut och fått känna mig uppskattad. att ha killar som tittade en enxtra gång efter en när man går förbi, man är framgångsrik och har en framtid. inte som jag är nu... värdelös och depprimerande att se på....

världen ska dö >.<