känner mig så ensam... världen är blä, fick inte min kamera idag heller (det har snart gått 2 v!) inte heller neon ljusen till luftventilerna (de också 2v) mitt körkort blev avslaget och jonas är borta och har kul _ _ blörk

kollar på lite bilder av honom när han är i england, men de gör mig ännu mer deprimerad pga att han har as kul och kramar en massa andra tjejer (mig vet, mig är jätte svartsjuk och kräver uppmärksamhet, men ingen vill ju ge mig det) bajs _ _ hatar detta.... varför kan man inte spola tillbaka tiden, tvinga jonas att stanna hemma och allt hade varit frid och fröjd?

visst, jag hade inte lyckats... men jag hade iaf gjort ett bättre försök... hatar det här... kan inte ringa när man vill, han vill inte prata och när man väl gör det så är han bara arg och vill där ifrån.... mig pajjar hans liv _ _ mig pajjar alla liv.. mig inte borde leva, mig en fara för mänskligheten....

varför kan jag inte vara glad för honom? varför kan jag inte låta honom ha lite kul? varför är jag alltid en sorts polis?

mig vet varför.... mig rädd att mista honom... men han inte rädd att mista mig, mig inte betyda något för honom ändå.... hade jag gjort det så hade han varit trevligare, och velat att jag skulle ha det bra _ _

nu är det bara jag, jag, jag, jag.... men när handlar det om mig? när bryr han sig om mig? vad rör det honom om jag mår skit? inte ett dugg, han är för upptagen med sitt egna spännande och roliga liv... mig är en sten i skon... bortslängd docka.... värdelös....

hatar detta... hatar mig.. hatar världen... hatar känslor..... mig kan inte leva med någon som inte bryr sig om mig, men kan inte heller leva utan..... hatar det här jävla livet >.< varför kan ingen bara skjuta mig eller nått.... aktiv dödshjälp är visserligen förbjudet här... men inte längre ner i europa, dit kanske man kan åka, om man någonsin får råd _ _

han ber mig att sluta tänka... men kan inte, han gör ju det motsatta och någon av oss måste ju tänka... migkan inte sluta fundera, mig kan inte sluta vara rädd... mig veta ändå vart det bär hän, det är bara en fråga om tid....

när jag frågar om han gillar mig så tar det en låååååååååååååååång stund innan han svarar och då är det tvekande, när jag frågar om han älskar mig så är det likadant där, han har itne tid att prata och när vi pratar på våra uppgjorda tider så är han oftast för trött för att göra något, spelar data samtidigt (alltså lyssnar inte) eller så är han jätte purken... liksom, hur ska jag kunna gilla en person som inte ens anstränger sig för att göra ett bra intryck? mig försöker att vara positiv och se med blidka ögon på allt... men det är svårt när man inte får någon bekräftelse på att man är uppskattad... att man ens existerar för honom mer än något jobbigt måste, som han är tvungen att dras med....

mig vill inte längre... mig orkar inte längre... mig vill bli älskad igen...